SSHH Nr 2/1997

    Rea Telenius: 

Anade och oanade möten med anor

    År 1967 fick mina föräldrar veta att delar av tidigare Mellangård hemman i Lövböle by i Kimito skulle säljas till sommarstugeparceller. De passade då på att köpa en tomt vid stranden av Norrlångvik. Mellangård hade bildats då farfars far Karl Anders Anderssons (7.9.1853-28.9.1935) hemman Södergård i Lövböle by delades mellan sonen Karl Anton Telenius (20.6.1887-22.2.1949) och dottern Ingrid (1894-1987). Den del som Karl Anton ärvde bildade Mellangård, medan Ingrid behöll stamhemmanet Södergård. Det hus som Karl Anders Andersson byggde på Södergård finns kvar ännu i dag, om ock ändrat och ombyggt. I det huset bodde farfars syster Ingrid hela sitt liv. Mellangård var alltså min fars barndomshem, som efter farfars död 1949 såldes och som sedan i rask takt gick genom många händer. Alldeles vid landsvägen i Lövböle by står fortfarande kvar den lilla röda stuga, som farfar byggde och där han och hans hustru Wilhelmina (21.5.1890-28.4.1939) bodde med sina tio barn, av vilka min far Ragnar Richard (f. 31.10.1910) var äldst.

    Det här var allt vad jag kände till om mina anor när jag började forska i släkten. Under ett och ett halvt decenniums arbete har kunskapen om anorna stadigt ökat. När jag till exempel åker till sommarstugan i Kimito kör jag förbi Östergård i Påvalsby i Kimito. Hit kom min första kända stamfar på fädernet Thomas Mårtensson år 1661 och där var hans efterkommande bönder i flera generationer fram till medlet av 1800-talet. I dag finns inga byggnader kvar från den tiden. Min farfars farfars far Henrik Henriksson (16.3.1801-26.5.1871) flyttade som yngre son ifrån gården år 1824, det var hans sonson Karl Anders Andersson, min farfars far, som omkring 1900 sedan blev bonde på södergård i Lövböle.

    Största delen av anorna består av vanliga bönder och torpare, som inte lämnat många spår efter sig. Om de varit skötsamma finns det få uppgifter om dem utöver det som kyrkböcker och jordregister ger. Därför ger det alltid en litet större spänning när man stöter på frälse och adel, ståndspersoner, som är jämförelsevis väl dokumenterade. Här gäller det mera att sovra bland de uppgifter som finns för att inte drunkna i materialet. De kan göra sig påminda i de mest oväntade sammanhang och det har blivit till något av en hobby för mig att spana in omnämnanden och minnen av förfäder och identifiera dem när jag rör mig ute.

   Sommaren 1997 var jag på besök i östra Nyland. I Borgå-trakten finns flera gamla herrgårdar och vi hade tillsammans med min värdinna planerat köra omkring för att se på dem. Vårt första besök gällde Kiala gård litet norr om Borgå. På gården finns en gårdsbutik och café och ett informationsblad presenterade gården. Där berättades att den nämns första gången 1446 och ägare var då Bothe Bengtsson (Stålarm) "en hederlig man och välboren", släkten Stålarms förste kände stamfar, gift med Botilda Nilsdotter (Tavast). Gården var i släkten Stålarms ägo ända till år 1648 och har sedan ägts av flera olika släkter. Efter den här helt oväntade hälsningen från anorna körde vi vidare till Stor-Sarvlax. Sarvlax omtalas första gången omkring år 1450 och ägdes då av släkten Creutz stamfar Lars Mattsson. På vägen passerade vi bl.a. Tetom gård, där släkten Teit ( eller Teet) på sin tid bodde. På ingen av de här gårdarna finns några byggnader bevarade från den tid då mina anor var bosatta där. Om släkten Teits ursprung finns bevarat ett dokument med följande text:

   "Transumt af ett vid Malmgård (i Pernå) befintligt vidimerat skriftligt dokument.
En adelsman ifrån Skottland, benämnd Teitt af Pärnå, tjänte Börje Jarl i krig den tid han intog Tavastehus och Nyland under Sveriges krona anno 1250. Därigenom blef han en artod man i Finland, och lät bygga Pärnå kyrka i Nyland och nämnde socknen och kyrkan efter sitt faderliga säte Pärnå (= Pirn) i Skottland. Han förde rött Sankt Andreaskors uti hvitt fiäll och 1/3 af fjället (fältet) ofvan korset rödt, däruti tre försilfrade stjärnor och ovanpå ett hjorthufvud med en stjärna mellan hornen."

   När jag sommaren 1996 var på semesterresa till ön Jersey i Engelska kanalen kom jag också att besöka ett släktforskningscenter som finns på ön. Bland annat finns där samlat släktvapen från hela Storbritannien och jag såg där också den skotska släkten Taits vapen, som stämmer överens med ovanstående beskrivning av släkten Teits vapen, förutom att stjärnorna saknas i det övre röda fältet. Det här talar för att i berättelsen om härstamningen finns en kärna av sanning.

   På mors sida kan jag räkna mig som femte generationens åbobo, medan min far är kimitobo och hans mor igen kommer från Suomusjärvi. Bland anorna förekommer på farmors sida en Henrik Finkenberg. Om honom hade jag haft som enda uppgift, att han nämns på 1460-talet. Som nybliven heltidsåbobo kastade jag mig 1997 över Åbo stads historia för att lära känna stadens förflutna, utan att i det här sammanhanget närmare tänka på släktforskning. I ett avsnitt som behandlade Åbo på 1400-talet kom också helt apropå samma Henrik Finkenberg emot som borgmästare åren 1467-1469. Vidare anges att han var gift med Elin, dotter till Matts Skalenberg, också han borgmästare i Åbo åren 1441-1459. Jag kunde alltså helt oväntat konstatera, att jag också på farssidan var gammal åbobo med över 500 år gamla anor. Centrum i Åbo utgjordes före branden 1827 av nuvarande Gamla Stortorget nära domkyrkan på östra sidan av ån. Omkring det fanns stadens förnämsta hus och de flesta av de få stenhus som på medeltiden och i början av nya tiden överhuvudtaget fanns i staden. På det ställe där Katedralskolan i Åbo, landets första skola, i dag verkar fanns ett stenhus, Kankaiska huset. I portvalvet finns i versform inskriven tomtens historia.

                          Lyss, vandrare och lär

                          af mina murars öden

                          vår lyckas skifteslopp

                          i lifvet intill döden

                          I forna påfvars tid

                          bebyggdes denna gård.

         1454         Hans Basse gifver mig

                          till helg’ lekamens vård

                          ur kyrkans altar ryckt

                          kung Gösta mig förbytt

                          åt Kaspar Wohlgemuth,

         1540         den bålde bysseskytt.

                          O ve, hur ofta sen av eld

                          jag hemskt förstördes

                          men stor i prakt och glans

         1546         på nytt jag snart uppfördes

                          af Henric Classon Horn,

                          det gamla Kankais herre

                          och Kankais namn jag bär

                          väl hundra år. Än värre

                          mig ålderns hand och eld

                          och ofrid härjat har

                          den stolta tid jag hem

         1671         för Åbo hofrätt var.

Henrik Klasson Horn (1512-21.6.1595) var lagman och av Gustav Vasa utsedd att tillsammans med Herman Fleming (död 23.5.1583) bistå hertig Johan i styrelsen av Finland såsom ”förnämliga trogna råd”. Också Herman Fleming hade ett hus invid Stortorget nära Henrik Klasson Horns hus.

    Vid ingången till skolan finns uppsatt tavlor, där dess rektorer uppräknas, börjande från år 1276 ända till 1986. Bland dessa nämns också Paul Juusten (1516-22.8.1576), sedermera biskop i Åbo, som rektor åren 1548-1554.

    I maj 1997 var jag i Tavastehus på Finlands yrkeskvinnor rf:s årsmöte. Vid hälsningstalet berörde den lokala föreningens ordförande även Tavastehus stads historia och nämnde då vilken betydelse släkten Tott haft för staden och dess slott. På mötets andra dag samlades vi för yrkeskvinnornas ljusceremoni, som ägde rum i Hattula gamla medeltidskyrka. Kyrkan är känd för sina rikliga väggmålningar, som fortfarande finns bevarade. När jag satt där och lät blickarna vandra föll de på en pelare snett framför mig. På den var målat en vapensköld med det Tottska vapnet. På pelaren på motsatta sidan gången noterade jag ett vapen med ett karakteristiskt motiv: en bakåtseende varg, släkten Ulvs vapen. 

Framme i kyrkan till höger om altaret fanns uppsatt en vapensköld med släkten Beurreus vapen. Vapenskölden tillhörde Tomas Beurreus, som är begravd i kyrkan. Hans far Dionysius Beureus inkallades år 1545 från Frankrike för att handleda Gustav Vasas söner och blev 24.5.1567 på kung Erik XIV:s befallning ihjälslagen av Eriks drabanter. Dessa minnen i Hattula kyrka var inte minnen av direkta anor men i alla fall hälsningar från nära släkt.

   I dag är Villnäs herrgård mest känt för att vara marskalk Mannerheim födelseort, men när godset först förekommer var det i Nils Kurks (död 1429) ägo, det ärvdes av hans dotter Elin Kurk (död före 1486), gift med Magnus Fleming (levde 1450) och övergick så i mitten på 1400-talet till en yngre gren av släkten Fleming, av vilken flera medlemmar skrev sig till Villnäs. Rester av de medeltida utrymmena finns fortfarande kvar. På Villnäs finns släkttavlor som visar en del av de tidigare ägarna och hur godset ärvts. Av ägarna kan förutom Magnus nämnas Herman (nämnd 1486 men var död 1490) och Per (levde 1552) Fleming och den tidigare nämnda Herman Fleming.

   Krigsrådet Henrik Fleming (15.8.1584-7.11.1650) är nära förknippad med Virmo (Mynämäki) socken. Tillsammans med min bror och svägerska gjorde vi en höstdag en utfärd till Virmo kyrka. Under ett marmormonument i kyrkan ligger Henrik Fleming och hans första hustru Ebba Bååt (död 1630) begravda. Henrik Fleming blev vice amiral 1628 och krigsråd 1638. Han utsågs vid ständermötet i Stockholm 1630 till lantmarskalk. Han avsade sig den gången men var lantmarskalk 1643 och 1644 och deltog i riksdagarna 1633, 1635, 1638 och 1642. I historiken "Mynämäki 1260-1960" nämns han ofta, inte alltid i en så gynnsam dager. Så blev han 1616 av tre grannbönder stämd till tinget för att han egenmäktigt lagt beslag på deras egendom. Av en granne hade han utan laga rätt tillskansat sig nio oxar, tre får, en tunna öl, en skinka, ett torkat oxlår, ett lispund smör, två skor, m.m. I protokollets marginal finns antecknat att utslaget skulle delges efter avslutat ting. Efter tinget hade Fleming dragit sin färde och ingenting hördes om ersättningen. Hur månne målet utföll? Å andra sidan är Henrik Fleming också känd för sina donationer till kyrkan, bland annat försåg han fem kyrkor i Finland med predikstolar, bland dem Virmo. Prediksstolen sägs vara ett verk av en estländsk mästare, Henrik Fleming hade även förläningar i Estland och Livland.  Dessutom försåg han  Jakobskyrkan i Stockholm med prediksstol. Han har även år 1643 grundlagt Mietois kapellkyrka och erhöll på detta sätt rätt att välja präst till kapellet. Denna "patronaträtt" fortsatte ända fram till 1800-talet. Han lät också 1625 utföra reparationer på Virmo kyrka då dessa var nödvändiga. Under vårt besök förhöjdes stämningen i kyrkan av att gudstjänsten i det närmaste var över när vi anlände och att kantorn under vårt besök efter gudstjänsten sakta övade stilla melodier på orgeln.