SSHH Nr 1/1998

    Hasse Gustafsson: 

En byskollärare minns...

Hösten 1955 anmälde jag mig, liksom ett antal andra lärarstuderande för ett par dagars studiebesök i Ekenäs seminarium, dels för att slippa den tråkiga rutinen med lektioner och under­visningsövningar i Normalsko­lan i Nykarleby, gemenligen kallad "steinhäkte", dels för att hälsa på mina föräldrar i Hangö. Det visade sig genast att det fanns ett otroligt stort antal giftasvuxna och -lysta "trissor" i idstaden, men jag hann faktiskt också besöka hemmet i Hangö. Jullovet tillbringade jag med att lasta props vid "gamel kajn", men sista lovdagen tog jag ledigt och tåget till Ekenäs, dit nästan samtidigt en kvinnlig lärarkandi­dat anlände från Åbo för att för­bereda sig för den sista termi­nen. Denna kandidat, i vilken jag fann behag, lovade att vid första bästa tillfälle göra ett be­sök i Nykarleby. Det besöket fick jag vänta länge på, för vi upplevde den olycksaliga vin­tern 1956, då det blev en långva­rig generalstrejk, tågen stod och Kekkonen valdes till president. Alla prövningar tar slut en gång och sist och slutligen var ju Kekkonen president i bara 25 år. Till påsklovet gick tågen igen, jag åkte ner, Maj-Britt och jag förlovade oss vid vår tredje träff, prick tio dagar efter min myn­dighetsdag. Min frihet blev kort!

   Det blev en fin sommar det året. Lärarexamen var klar och det gällde att få en tjänst och börja betala på studieskulderna. I hela södra Finland fanns det två skolor som lediganslog två tjänster. Den ena var Högsåra i Hitis, men dit ville inte min fästmö, som hade tillbringat barndomen i skärgården. Den andra var Edvardsbergs skola i Snappertuna, belägen på fastlandet, om än "något avsides", som en semikamrat med ortskännedom kunde berätta per telefon. Alltså friskt in med ansökningshand­lingarna - kuverten var tämli­gen tunna - och efter några veckor fick vi meddelande från folkskolinspektören i Åbolands distrikt, dit även västra Nyland hörde, att vi var valda till lärare på provår vid ovannämnda skola.

   Läget var under kontroll, så vi njöt av sommaren i fulla drag, men i början på augusti kom vi på att vi faktiskt var anställda tjänstemän och borde visa upp oss på den arbetsplats, där vi skulle verka och bo ett år framöver. Det gällde att ta sig till brottsplatsen, men ingendera av oss hade något motordrivet fordon, än mindre körkort. Det blev att besöka gamle vännen och cykelhandlaren Paul Feldt, som snäll som han var prutade ner priset på en splitterny blå Hermes herrcykel med tre växlar till den jämna summan 25000 gamla mark. Jag lånade hela summan av pappa och lovade betala tillbaka från första lönen. Min far, som var en klok karl, uppmanade mig att ta det hela som ett långtidsprojekt och först se, vad jag fick i lön och betala enligt tid och råd.

   En mycket vacker och varm sommarmorgon började så min långa era som byskollärare, då jag, utrustad med ny cykel, fästmö och smörgåspaket, cyklade till järnvägsstationen, löste biljett till Raseborg haltpunkt, steg av tåget, placerade Maj-Britt på pakethållaren och började trampningen söderut. För en yngre generation skall här genast framhållas, att den s.k. Kungsvägen var krokigare och backigare på den tiden och vägytan betydligt ojämnare. Dessutom fick Maj-Britt ont i baken, så hon fick flytta över till stången, fick mera ont i baken och nu kunde jag inte heller växla, för hon satt på växlingsmojängen. Dagen var inte längre varm, den var het.

    Efter knappa två mil med lika många lanthandlar och jaffapauser (det var före mellisens tid) kom vi fram till Bredäng by, där skolan låg. Direktionens ordförande hade väntat på oss "en liten stund" som han så artigt sade. Skolan, som bestod av två röd­målade hus med vita knutar, låg vackert i en skogssluttning mot söder. Det större huset hade en bostad på tre rum och kök och den lokalen kom att bli vårt hem i fem år, men det trodde vi ju inte då. Dessutom fanns ett rejält klassrum med slöjdsal. I det min­dre huset fanns lärarbostad, klassrum och matsal samt bostad för städerskan-kokerskan. Där­till fanns det några mindre byggnader och bastu, men bäst av allt, genom strandalarna skymtade blått vatten som visade sig stå i förbindelse med världshaven och som dessutom var tämligen fiskrikt. Vårt första besök på skolan blev fransyskt, för direktionsord­förandes fru ville prompt bjuda på kaffe med dopp så vi prome­nerade till stranden, lastade cy­keln och oss själva i en liten rank eka och blev rodda över Saltvi­ken till Höstnäsby. Denna eka ställdes sedermera kostnadsfritt till mitt förfogande så länge jag bodde i byn och dess durk hann se många goda fiskar. Speciellt minns jag de trinda, helt friska gäddorna som jag tog på drag och krok.

Framkomna till Höstnäs "ble­vo vi rekorderligen undfägnade" som jag läst i en gammal skrift. Efter en stund uppenbarade sig ytterligare en direktionsmedlem, om tillkallad p.g.a. stundens all­var eller på eget initiativ må vara osagt. Efter nytt välkomnande och stora artighetsfraser blev vi mycket försiktigt tillfrågade om inte de unga lärarna såhär i het­tan och inför kommande åskvä­der samt med tanke på en lång ansträngande cykelfärd kunde vara betjänta av en liten färd­knäpp. Som jag alltid haft så svårt att säga mot folk, som talar sak, blev det till sista kaffekop­pen en - okey, högst tre - låga av den välkända inhemska kon­jaken med tre stjärnor. Sen var det verkligen hög tid att ge sig iväg, ty himlen var svart. Vi hann en knapp halvmil innan åskregnet var över oss. De värsta skurarna tog vi emot i en lada vid vägkanten, sen gick vi upp till närmsta gård, som visade sig vara Kjulböle. Vi fick mera kaffe och en taxi beställd. Taxibilarna var rymliga på den tiden så det var bara att skruva loss framhju­let och lägga cykeln i bakluckan. Vi unnade oss taxiskjuts ända till Ekenäs, kom hem med kvällståget, trötta och genomvåta, men nöjda. Vi hade träffat flera fö­räldrar till våra blivande elever, ja, vi var ju nästan snappertuna­bor.

   Ivriga att sprida kunskapens ljus i obygden började vi höstter­minen redan den 20 augusti för att kunna hålla lovdagar när vi ville och ändå få ihop till 200 arbetsdagar till den sista maj. Redan vid vårt första besök hade vi ju konstaterat att hela lärarkå­ren var vi två, båda lika gröna. Antalet elever var något under trettio, fördelade på sju årskur­ser. Här kom genast bristerna i vår utbildning fram, för vi hade övat undervisning i sammansatta klasser alldeles för litet. Maj-Britt skötte de tre lägre klasser­na, jag de fyra högre. Mina äldsta elever var sex-sju år yngre än jag, så det blev nog i mycket ett kamratförhållande. Genom koll av gamla dagböcker, försök och misstag samt snälla elever, vana vid systemet, började det löpa.

   Det var nog mera på det socia­la planet vi gjorde bort oss till en början, även om vi försökte ta seden dit vi kommit. Det var innan könskvoteringen var upp­funnen, så direktionen, beståen­de av idel gubbar, valde mig till skolföreståndare. Det betydde en halv timmes nedsättning av undervisningsskyldigheten på trettio veckotimmar, men även skyldighet att ta emot kritik, som nog kom. Vi fattade ju inte att ge vare sig "potätsopptaganlov" eller "tryskningslov", båda lika okända begrepp för oss stadsbor. Kulmen nåddes när skolan inte heller hade marknadslov, något, som enligt uppringarna efter den första maknadsdagen, inte hade skett sedan skolan grundades i seklets början. Den kvällen var det hur som helst för sent att ge lov följande dag, men halva be­sättningen var ändå frånvarande. Som ren snorkighet ansågs det troligen också att de unga, spän­da lärarna inte hade folkvett att gå och hälsa i hand på samtliga föräldrar på julfesten, som för­resten räckte fyra-fem timmar. Dessa klavertramp och andra liknade torde vara preskriberade för länge sedan och blev för öv­rigt reparerade under kommande år.

    En sak, värd att nämna, är den tama, men folkilskna tjädertupp, som första hösten och långt in på vintern höll till runt och dessvärre också ibland inne i skolan. Den anföll mig första gången bakifrån en stilla lördagskväll då jag tog upp bastuvatten vid brun­nen. Sen var den så gott som daglig gäst vid skolan utom när tidningen Västra Nyland två gånger kallades till platsen, för då höll den sig visligen undan. Det tog på min lärarstolthet när den också skulle närvara på mina lektioner och ingen hade ro att höra på mig, så jag tog mig resolut till att fösa ut den, vilket inte alls var lätt. Jag fick både hugg och slag av vingarna och när jag äntligen röd och andfådd kom tillbaka in i klassen, rådde där förstås stor munterhet, vilket ingalunda dämpades av en liten killes kommentar: "han vet nog vem som är ilakast i de här sjacke".

   En gång i månaden cyklade jag milen till kommunalkansliet och kvitterade ut våra löner, för vi hade fortfarande bara en cykel. Min första lön var 22000 mk liten när skatten var dragen. Därtill hade jag förstås min stora, sparsamt möblerade tjänstebostad med värme och lyse, bastu, tillräcklig odlingsjord med mul-bete, fähus och foderlada samt nödiga visthusutrymmen, bodar och källare, allt enligt gamla folkskollagens lönebestämmelser. Jag blev aldrig någon jordbrukare, så jag gjorde ett gentlemannaavtal med en småbrukare, som fick bruka jorden i utbyte mot några säckar potatis och gratis mjölkting. Ko behövde jag således inte heller skaffa mig, men foderladan byggde jag om till garage när jag efter några år köpte min första bil, en Pobeda, som gått som taxi i Hangö några år och fortsatte som taxi på samma ort, när jag sålde den. Före det hade jag hunnit ta körkort i Karis, avverka ett par motorcyklar och göra värnplikten.

Jag stannade i skolan till 1961, då jag sökte och fick tjänst i Broby skola i samma kommun. Maj-Britt fortsatte som ensam lärare i ytterligare två år, då skolan definitivt indrogs på grund av elevbrist. Vi har fort-farande goda vänner i byn och i Bredäng rusthålls skogar har jag huggit min julgran i över fyra decennier.

   Under mina sista aktiva lärarår hann jag ju liksom andra kommunalare vara med om både utebliven semesterersättning och permitteringar, vilket givetvis också i någon mån påverkade pensionens storlek. Jag tror det går lättare att ta sånt med en klackspark, om man upplevt tider, då en ordinär cykel kostade mera än en nettomånadslön.

   Men cykeln då, hur gick det med den? Jo, den sålde jag till en elev redan på våren, då jag behövde pengar till en begagnad motorcykel.